Mer om PP, upphovsrätten och spridandet av kultur

Mitt förra inlägg genererade en intensiv och mycket intressant diskussion om upphovsrätten och fildelningen som det kan vara på sin plats att sammanfatta.

Men låt mig först repetera mina ståndpunkter:

• Att ta bort upphovsmannens rätt att under sin livstid bestämma över hur dennes verk skall visas och spridas på kommersiell eller icke-kommersiell väg är inte en lösning. Det bidrar bara till ängsligare och (ännu) mer utsatta kreatörer. Det är ytterst en yttrandefrihetsfråga, integritetsfråga och en demokratifråga.
• Det är inget hållbart argument att den upphovsrätten måste tidsbegränsas/tas bort därför att fildelningen inte kan stoppas utan att vi får en polisstat. I så fall kunde vi lika gärna säga att vi legaliserar terrorism eftersom den inte kan stoppas utan att vi får en polisstat. 
• Med detta sagt är det säkert så att upphovsrätten behövs uppdateras. Här kan jag t.ex. se att citaträtten och fair use kan utvecklas för att göra den kommersiella upphovsrätten mer flexibel och att det icke-kommersiella användandet stärks.
• Jag tycker att fildelningstekniken, gemensamma licenser, open source och sociala nätverk är mycket intressanta att använda för att sprida konstverk och jag välkomnar verkligen de nya affärsmodeller som kan tänkas uppstå inom kulturbranschen som en följd av detta. Alla bra affärsmodeller behövs. Men dessa innovationer kan utan problem kombineras med gällande upphovsrättslagar. Nycken till att det skall fungera är frivillighet och inte tvång.
• I stället borde man stärka kreatörernas position på marknaden och ge dom bättre kontroll över sina verk så att de kan välja vilket material man vill sprida, under vilka licenser och hur. Med bättre tjänster för kreatörerna som är baserade på frivillighet och respekt, och som är lätta att använda, kommer det inte vara några problem att hitta folk som vill haka på.

Några länkar som har dykt upp i samband med diskussionen
Peter Bryngelsson om upphovsrätten: DN1 och DN2
Mats Söderlund om patent och upphovsrätt: DN1
Jon Rekdal om upphovsrätten i Arena
Roten till kreatörers motstånd på PP:s forum

Läs även andra bloggares åsikter om kultur, fildelning, upphovsrätt, piratpartiet, pp, kulturdebatt, konst, politik, samhälle, intressant

Kort om elitism

Elitism är ett ord som används allt oftare i kulturdebatten för att smutskasta sin motståndare, speciellt om denne på något sätt har med kultur att göra (se t.ex. föregående postnings kommentarer). Men det är inte föreställningen om att elitism i sig är dåligt utan att vissa speciella "eliter" är det. Man kan å ena sidan utan vidare acceptera eliter inom idrotten och samtidigt ondgöra sig över "kultureliten" eller "den politiska eliten". Det handlar mer om vilken elit man vill identifiera sig med än en kritik av elitism i sig och i grund och botten blir därför detta tal om eliter en fråga om vem som har makten att uttala sig inom vissa områden och aspirationer på makt inom det område det gäller.

Därför är det befriande att läsa Maria Schottenius redogörelse för sina möten med Hélène Cixous i dagens DN där en svensk tradition av egalitärt tänkande kring kulturen ställs mot en fransk elitistisk sådan och där Schottenius ber oss ta en titt på vad denna egalitära syn på konst och kultur har fört oss. "En kraftig nedmontering och en sådan brist på känsla för kvalitet att ordet inte ens finns med i kulturutredningen. Att i stället, hur osympatiskt det än verkar, tala från en position av utvaldhet och elitism kan skapa respekt och kräva beskydd."

Det är synnerligen tänkvärt.

Läs även andra bloggares åsikter om konst, kultur, politik, litteratur, schottenius, recensioner, elitism, filosofi

En granskning av Piratpartiets kulturvurm

Jag tilhörde inte den stora skara som röstade PP i går och jag måste erkänna att jag tidigare bara ytligt försökt att sätta mig in i deras program. När jag nu gör det så kan jag visserligen hitta en del frågor som jag sympatiserar med men annat som jag finner både halvkvädet och halvtänkt. Som kulturproducent måste jag säga att partiet verkligen berör mitt område och att det därför är viktigt att hålla ett extra öga på vad de företar sig. Jag kommer därför med all säkerhet att fortsätta syna deras argument i framtida postningar.

Piraterna värnar om "privatliv, kultur och kunskap" skriver Anna Troberg på sin blogg och jag vill ta fasta på just detta om att PP värnar om kulturen.  Vad jag tycker mig skönja efter att ha botaniserat lite på PP's partisajt är snarare att det finns en rad ganska luddiga hållningar som i bland verkar vara motstridiga, kanske därför att många olika sidor samlats under samma fana.

Dels har vi en motsättning mellan konsument- och producent-perspektivet på kultur som är svår att komma förbi. PP tycks luta åt att vara en kulturkonsument-rörelse som samtidigt med vänsterhanden verkar vilja klappa producent-ledet på axeln och säga att vi står ändå på er sida. Samtidigt tycks man uppriktigt vilja värna om kulturen, eller kanske snarare: specifika kulturyttlingar och distributionssätt. Kanske till och med distributionskanalen internet som kultur i sig. Det återstår att se om man värnar innehållet i kulturen på en generell nivå.

Det problematiska är här som jag ser det att man använder ordet upphovsrätt på ett väldigt luddigt sätt. Man tycks här, kanske i en vilja att vara pedagogiska inför väljarkåren, att använda ordet upphovsrätt i flera olika betydelser. Jag måste till piraternas försvar ändå säga att det är väldigt lätt gjort. Immaterialrätt är inte direkt det enklaste att sätta sig in i. Peter Bryngelsson förklarar det däremot utmärkt i en debattartikel i DN i dag:

"Forskaren i upphovsrätt Katarina Rehnman-Claesson har nu klargjort för mig att man i debatten ständigt blandar ihop flera olika rättigheter. Upphovsrätten instiftades på 1700-talet och skyddar en upphovsmans verk från kopiering utan tillstånd. Den lagen är ganska mjuk och böjlig i formen och inbjuder till en individuell diskussion om vad som är ett plagiat och inte.

Den upphovslag som senast varit föremål för debatt är den så kallade Producers rights, som tillkom på 1950-talet och skyddar producentens rätt till inspelningen av verket. Den är absolut och tillåter ingen diskussion. Den är patentliknande, unik för musik- och filmbranschen och handlar bara sekundärt om upphovsmännens rätt.

Men om skivbolag ska lägga upp musik för legal nedladdning tillkommer ytterligare en rätt, som kallas den elektroniska rätten till musik. Den rätten är det inte producentledet som förfogar över. Det betyder att producenterna ständigt måste omförhandla alla ingångna avtal med upphovsmännen. De sitter alltså med det så kallade skägget i brevlådan."

Om man beaktar ovanstående så kan det vara intressant att jämföra det med vad piraterna själva skriver om upphovsrätten på sin sajt.

"Vi vill begränsa monopolet på att framställa kopior genom att tillåta fri spridning av kultur i icke-kommersiellt syfte. För vinstdrivande intressen vill vi ha kvar en femårig ensamrätt. Det finns en annan aspekt av upphovsrätten också, och det är rätten att bli förknippad med sitt verk. Den vill vi bevara. Det vill säga, om du skapar och ger ut ett verk, så har du ingen rätt att tala om vem som får och inte får sprida det vidare, men ditt namn måste stå kvar på verket och du ska få fem års ensamsätt att sälja det."

Jag får alltså fem år på mig som kulturproducent att tjäna pengar på mitt alster innan andra kan börja sprida det vidare från det att verket "ges ut".Vad detta betyder framgår inte. 

Min slutsats är att piraterna tycks vara inriktade på att demontera de komplicerade distributionsled som utgörs av bjässarnas film, bok och musikutgivning samtidigt som man säger sig vilja stödja de små, oberoende producenterna. Jag tror tvärtom att deras förslag snarare innebär en formidabel fest för storförlagen. Säg att jag givit ut en bok på ett litet förlag som väcker en viss uppmärksamhet. Efter fem år kan boken helt sonika ges ut av vilket förlag som helst och vem som helst kan sedan ladda ned den och sprida den vidare.  En veritabel gratisfest med andra ord för alla utom en person: författaren.

Kort sagt: så länge som inte PP förklarar att de är beredda att stärka upphovsmännens rätt så kommer jag att se deras vurmande för kultur som i huvudsak konsumentinriktat där intresset för producenterna egentligen bara är ett slags fernissa. Det tycks vara samma visa som vi hört tidgare under hösten från högerhåll: vi älskar kultur men vi vill helst inte ha och göra med dess producenter.

SVD, SVD2, DN

Läs även andra bloggares åsikter om politik, kultur, piratpartiet, eu-val, upphovsrätt, pirat, pp, fildelning

Några debatter

Ni kan följa några diskussioner om konsten och rättsväsendet på följande bloggar:

Kent Perssons blandar ihop konst med brott på ett mycket märkligt sätt

Birgitta Rydberg återupprepar ett mantra som cirkulerar på bloggarna: att också konstnärer måste ta konsekvenserna av sitt handlande. Ja, varför skulle de inte göra det?

Varför är det nödvändigt att påpeka detta? När som helst annars när man diskuterar ett åtal så förutsätter man som en fullständig självklarhet att den som straffas också tar konsekvenserna av sitt brott. Gör man det inte kan nya straff följa. Man påpekar ju inte i varje artikel som skrivs om vilket brott som helst att den åtalade måste ta konsekenserna för sina handlingar. That goes without saying.

Jag tror att uppmaningen att Odell skall ta konsekvenserna av sitt handlande handlar om att man avsiktligt eller oavsiktligt missförstår skillnaden mellan konstnärsetiken (dvs att konstnären har en moralisk skyldighet att vara konsekvent i sitt konstnärliga handlande) med den juridiska rätten. Odell måste med andra ord ta konsekvenserna av vad hennes handling innebär för konstverket men också konsekvenserna av de juridiska komplikationer som kan uppstå i processen.

Anledningen till att det är oerhört viktigt att hålla i sär begreppen, att inte blanda ihop konstnärsetik med straffrätt handlar om yttrandefrihet. Rätten att uttrycka sig fritt konstnärligt skyddas av tryckfrihetsförordningen så länge som man håller sig inom lagens råmärken. Jag tycker mig se att frågan om konstnärlig frihet är på väg att politiseras, vilket är mycket allvarligt. Om man kräver att konstnärerna begränsar sin konstnärliga frihet är det också i förlängningen ett hot även mot andra medborgares rätt att uttrycka sina åsikter.

Vad handlar alla dessa irrationella uttalanden om? Olle på VSF stockholm menar att "Allt ska regleras. Sorteras. Likriktas. Mätas upp i enheter. Det handlar om bruksvärdets fallande tendens. Ett kvantifierat liv i vars spegelbild vi inte ser oss själva utan olika diagram som mäter våra sociala värden."



Läs även andra bloggares åsikter om konst, anna odell, konstfack, juridik, kultur, kulturdebatt

Artiklar: AB1, SvD1, SvD2, SvD3, SvD4, DN1, DN2, DN3,

Strålande tänkt och skrivet

En eloge till Niklas Rådström som tänkt till och formulerat sin kritik mot Kulturutredningen på ett så strålande sätt i dagens DN:

Utredningen kretsar på ett märkligt sätt kring ett tomrum. Den når aldrig in till vad som borde vara dess centrum: den kreativa kraft som gör att en majoritet av världens människor dagligen söker sig till konstnärliga uttryck för meningsalstrande bekräftelser av livets möjligheter och hur denna kraft ska utvecklas och stärkas i det moderna kunskapssamhället.

Jag kan bara hålla med!

ANNAT INTRESSANT OM KONST JUST NU
Läs om konst och juridik hos copyriot

Läs även andra bloggares åsikter om kultur, konst, kulturutredningen, kulturdebatt

Läs även andra bloggares åsikter om intressant?

Om konstens moral

Jag lyfter här ut en kommentar jag precis skrev på Mårten Schultz juridikblogg. Schultz skriver:

Ibland kan det väl vara värt att ta en juridisk risk för konsten, eller pengarna. Carl Johan de Geer, Dan Wolgers eller Jan Stenbeck och Betson lät inte riskerna för juridiskt ansvar lägga krokben för deras visioner. Anna Odell kan stjäla en brandbil för sin konst om hon vill. Men hon skall inte räkna med att rättens normsystem underkastar sig konstens.

I den pågående debatten återkommer ständigt ett påstående, och det är frågan om huruvida konstnärer rent juridiskt kan “räkna med att rättens normsystem underkastar sig konstens”. Åsikten återkommer i lite olika skepnad i princip i varje kommentarsfält i konstdebatten.

Anna Odell räknade inte med att juridiken skulle följa konstens lagar. Hon pratade med två jurister som försökte bedöma huruvida hon skulle göra någon lagöverträdelse och bedömde sedan den risken som liten.

Det är sant att konstnärer har en egen “konstnärsmoral” som i bland (men för det mesta inte) kan stå i stark kontrast mot samhällets juridiska lagar, men det är en helt annan sak.

Jag undrar varför det är så svårt för de flesta inblandade debattörer att hålla i sär dessa saker?

Läs även andra bloggares åsikter om konst, konstfack, etik, juridik, moral, anna odell, kultur

intressant?

Konstfack i fortsatt mediestorm

Konstfack fortsätter att dras med i en nedåtgående mediaspiral när nu Konstfacks rektor Ivar Björkman anklagas för att gå för hårt åt studenternas arbeten när man valt att censurera ett examensarbete. Det verkar inte som om Konstfack på något sätt kan vinna den här striden utan bara ägna sig åt skadehantering. En av orsakerna till detta är, precis som också Clemens Poellinger så riktigt konstaterar i SvD, att media (borträknat kulturredaktionerna förstås) och allmänhet, bara bryr sig om att diskutera konst när den bryter mot lagen eller kostar pengar.

Konstfacks vårutställning brukar ju däremot vanligtvis ge positiva rubriker, men i år lär man väl få vara beredd på ett mediedrev som är där mer för att leta upp lagbrott än för att betrakta, analysera och diskutera de verk som har gjorts. Det skulle inte förvåna mig om många är nervösa på Konstfack just nu inför den 12 maj. Själv tror jag att det är ett ypperligt tillfälle för skolan att vända på den negativa trenden och visa upp vad som faktiskt görs för det kommer att bli svårt för journalisterna att ignorera den mångfald som Konstfack faktiskt brukar lyckas producera.

Kanske kommer man också att förstå att Konstfack är en synnerligen komplex institution med många inbyggda motsättningar som också ger den en dynamik utöver det vanliga, men som också genererar paradoxer. Att många konststudenter på avdelningen för fri konst är besvikna på sin rektor är därmed inget att direkt förundras över.

Mer om detta i SvD, av Rayman och Poellinger och Abrahamsson

Läs även andra bloggares åsikter om konstfack, konst, kulturdebatt, ivar björkman, kultur, media, nug, anna odell

Läs även andra bloggares åsikter om intressant?

Reflektioner omkring konsten

Ibland blir det på något sätt lite extra känslosamt i konstdebatten när människor försöker att närma sig samtidskonsten. Som hos gameover.

"Jag trodde i min enfald att Konstfack stod för en konstnärlig utbildning? Att syftet var att lära ut konstnärlig yrkesskicklighet, olika tekniker och skapa förutsättningar för en framtida försörjning??

Men i allt jag läser finner jag bara att konsten har blivit något som ska UTMANA, TÄNJA PÅ GRÄNSER och PROVOCERA. Inte ett enda ord om HUR eller VARFÖR och om det är så illa att det är bara provocationen och utmaningen i sig .. oavsett syfte eller utförande .. som är konst, då tycker inte jag vi behöver kosta på en statlig utbildning.

De flesta av oss är nog kapabla till att utmana, provocera, utnyttja och rasera alldeles på egen hand ... utan Konstfacks-utbildning.

Men mina åsikter är bara ett tecken på att jag är för, dum och obildad för att förstå KONSTEN och KULTUREN ...

.. som flyttat in i ett eget slutet rum tillsammans med kapitalet .. så långt från den obildade, lågavlönade allmänheten som möjligt."

Jag kan bara trösta "Gameover" med att jag - som är ytterst insatt i kulturfrågor- inte förstår mycket av vare sig hjärnkirurgi, elektronik, ekonomi eller husbyggande, samt att jag inte kan sköta om blommor. Det gör mig verkligen inte till en dummare människa. Chin up!

Samhällets stumhet och konstens frihet

Jag kan inte låta bli att notera att Anna Odell gått ut på Newsmill för att försvara konstens frihet i polemik mot att Konstfacks "juridiska råd" plockat bort ett examensverk som innehållit upphovsskyddat material från ett spel av något slag. Konstfack kommer med andra ord att fortsätta befinna sig mitt i medias granskande öga ett litet tag till inte minst som Konstfacks vårutställning öppnar den 12 maj och eftersom man så kan räkna med att Anna Odells verk där "psykbluffen" ingår som en viktig del kommer att väcka en hel del uppmärksamhet. Tyngden att göra ett bra verk som kan motsvara förväntningarna ligger blytung på hennes axlar. Jag avundas henne inte. Förhoppningsvis kan hon avdramatisera sin insats på psykakuten genom att göra ett verk som folk faktiskt tycker om. Jag kan bara önska henne lycka till.

I sak håller jag annars helt med Odell om att konsten måste vara fri men att konstnären samtidigt självfallet måste ta ansvar för sina handlingar, men det är också för mig en sån självklarhet så att den inte borde behöva påpekas mer än för virrhjärnor som tycks tro att konst inte är konst för att att den kommit att handla om något annat än konsten (ett bra exempel här).

Det är däremot betydligt mer kontroversiellt att det juridiska råd som Konstfack inrättat navelgranskar elevernas verk. Precis som Odell tror jag att detta råds agerande är ett barn av sin tid. Det som i går betraktades som en självklarhet i den konstnärliga praktiken, d.v.s att låna av och använda sig av samtidens kulturella uttryck, och därigenom kommentera den, har nu uppenbarligen blivit mycket svårare. Ja, minsta lilla verksamhet i samhället tycks nu genomlysas i jakt på de som "stjäl", och inte bara musik eller film utan också idéer och stilar, en genomlysning som jag undrar om den inte kommer att spränga vår kultur inifrån. Tidigare kunde konstnärer i kraft av sin osynlighet i samhället verka tämligen ostört på detta område. Nu är det andra tider och konsten är inte ensamma om den granskning som den innebär.

När amerikanska barn inte kan sjunga "Happy birthday to you" längre eftersom dagispersonal är rädda för att bli stämda är inte steget långt till att man inte vågar gå omkring och nynna på den senaste hitten på stan av rädsla för att bli stämd. Alla juridiska instanser manar lugnande att de inte kommer att börja "jaga tonåringar" för fildelningsbrott samtidigt som man väser genom mungipan: "men vi kan om det skulle krävas".

När samhället blivit helt stumt därför att ingen längre vågar använda sig av kulturen eller uttrycka sin identitet på offentlig plats så kanske någon kommer att minnas konsten som ett fenomen som faktiskt vågade utmana den inskränkningen i människans friheter. Då är det ju tyvärr redan för sent.

Uppdatering: andra som kommenterat: Kulturbloggen

Läs även andra bloggares åsikter om kultur, konstfack, anna odell, konst, kulturdebatt, upphovsrätt, kulturdebatt

intressant?

Kulturen som valfråga 2010?

Jag har sedan i höstas varit övertygad om att kulturpolitiken skulle komma att ta plats i valrörelsen 2010, en förnimmelse som bara blivit starkare av den debatt som följt på kulturutredningen och debatten kring vissa verk skapade av studenter på Konstfack. Om så sker så är det förstås ganska ovanligt eftersom kulturfrågor sällan ens nämns i en valdebatt. Valet 2010 kan däremot betecknas som allt annat än ett vanligt val.

Att Socialdemokraterna redan nu försöker att kapa åt sig ett försprång genom att proklamera kulturen som en av sina valfrågor är intressant. Partiet har redan flirtat med kulturproducenter genom att bland annat bjuda in till "Samling för kulturen" i riksdagshuset i november förra året. Man bör alltså inte bli förvånad av Monas och "Paggans" debattartikel i SvD i går. Frågan är bara vad den underliggande strategin är?

En av anledningarna till att man vill lyfta fram kulturfrågorna är att spela på vad man skulle kunna kalla för "mänsklighetsfaktorn", d.v.s att politiska partier inte kan vara öppet fientliga mot kulturproducenter utan att förefalla kalla, teknokratiska och omänskliga. Som Göran Eriksson skriver i SvD tidigare i höst: "Kulturfrågor syns aldrig på de rangordningar där väljare berättar vad som avgör deras val av parti. Men partiernas relation till den kulturella sfären är intressant, eftersom den påverkar väljarnas bild av partierna."

Det är också troligt är att man anar att partier som t.ex. Sverigedemokraterna kommer att fortsätta att lyfta fram kulturfrågan i segregerande syfte, d.v.s genom att hålla fram stödet för en "Svensk" kultur, en "folkets" kultur, kort och gott en mer isolationistisk kulturpolitik och att man vill profilera sig som ett brett och intellektuellt parti som kan locka alla de som finner Sverigedemokraternas politik som inskränkt och ultrakonservativ.

Själv är jag övertygad om att Sverigedemokraterna kommer att göra just detta. I den populistiska debatt som då kan följa och i värsta fall domniera valrörelsen gör också alliansens partier bäst i att skaffa sig en hållning i kulturpolitiska frågor som inte bara innebär ett knappt hörbart mumlande om att företagen måste bli bättre på att sponsra kultur.

Läs även andra bloggares åsikter om kultur, kulturpolitik

intressant?

Kulturlivets paradoxer

Det här är egentligen en lätt modifierad kommentar från Ingerös blogg. Det många debattörer verkar bli mest upprörda över är att vissa konstnärer hävdar att de har rätt till medel ur statskassan. Men alla gör det inte. Jag har t.o.m läst inlägg från konstnärer som helt vill slopa konstnärsstödet.

Min egen åsikt är att ett samhälle som är rikt och vill vårda sin kultur också mår bra av att understödja fria konstnärers arbete och att kostnaden är liten jämfört med vad man får. Det innebär dock inte att jag tycker att jag har rätt till statens pengar.

Egentligen kan kulturlivets problem sammanfattas på ett enkelt sätt: tillgången på kulturproducenter överskrider med råge efterfrågan från stat och institutioner (offentliga såväl som privata) med en mördande konkurrens som följd. I takt med att folk fått det bättre vill dessutom fler och fler hålla på med kultur. Stryper du stödet till fria grupper och enskilda konstnärer faller också de stora scenerna eftersom de inte har råd att betala marknadsmässiga arvoden (se debatten mellan Moderna Museet och KRO för en tid sen).

Så varför stryper inte staten kulturbudgeten för att korrigera detta missförhållande? Jag gissar att det har med följande att göra:

1. Massor av väljare vill verkligen ha kultur. Inget parti har råd att vara öppet kulturfientliga. Det verkar hårt, kallt och teknokratiskt.
2. Det ser helt enkelt inte bra ut för landets anseende. Konstens offentliga rum och kulturlivet är inte bara betydelsefull för turismen utan hur nationen ses på utifrån.

Dessutom finns det pengar för stat och näringsliv att hämta. Hört talas om Bilbao-effekten? Vision 2030? Politiker och närlingsliv älskar kultur som ett sätt att marknadsföra en stad eller ett land och är beredda att plöja ner miljoner i överdådiga konsthallar och konserthus vilket i sin tur drar en massa turister och besökare och får allehanda ekonomiska spinoff-effekter.

Det är bara det att konstnärernas ekonomiska villkor är ljusår från de infrastruktursatsningar som görs för kulturen. Det går inte att bli Europaledande på kulturområdet (som vision 2030 handlar om) utan att stötta kulturproducenter. Kulturlivet är fullt av såna paradoxer.

intressant?

Ett litet experiment för de som påstår att de inte vill betala skatt för en kultur som de ändå inte konsumerar.

En del debattörer i kulturdebatten påstår att de inte vill betala via skattsedeln för sådan kultur som de ändå inte konsumerar. Men är de verkligen säkra på att de inte själva äger sådant som stöttats med kulturbidrag? Det finns förstås ett sätt att ta reda på det och jag föreslår följande procedur för den som vill vara säker på att det inte finns några skattesubventionerade kulturprodukter i hemmet.

1. Samla ihop dina (eller familjens) böcker, cd-skivor och mp3-filer, dvd-skivor (ja även de nedladdade avi-erna), tidskrifter och ev. konst.

2. Ta reda på upphovmännens namn (kompositörer, musiker, illustratörer, författare, förlag, filmare, skådisar, fotografer etc. etc.). Lista alla svenskar.

3. Begär att få ut listor på vilka av dessa som fått statliga stipendier från kulturrådet, författarfonden, konstnärsnämnden etc.

4. Dela beloppet på stipendierna för de namn som matchar med din lista med nio miljoner och ta resultatet gånger familjemedlemmarnas antal för att få fram vad ni har betalat extra för den kultur ni har i hemmet.

5. Fortsätt med alla möbler, armaturer, husgeråd, verktyg, fordon, förpackningar och leksaker och lista alla formgivare. Upprepa steg 3 och 4

6. Ägde ni inget som någonsin sponsrats med statliga medel? I så fall kan ni ärligen säga att ni inte vill ha det. Annars: var det värt den extra slanten? Inte? Se då till att aldrig köpa sådana produkter som "infekterats" av statliga skattepengar.

intressant?

Dags att söka asyl?

Det börjar bli en allt otrevligare ton mot kulturfolket i debatten med tongångar som får en att undra om det inte är dags snart att söka asyl. Nu senast är det Mattias Svensson som vräker ur sig följande harang där jag har fetat de mer uppseendeväckande invektiven.

Jag läser en uppfriskande notis i DN där scenpoeten Lucas Duczko vill erbjuda smart underhållning på marknaden och därmed undvika ”kulturträskstämpeln”. En välfunnen metafor. Det är detta träsk som göds av skattemedel. Här skulle andlig frihet och kreativitet kunna blomstra om politikerna bara hade modet att stänga det avlopp av kulturpolitiska subventioner som göder den förnedrande lakejmentalitet som gått i arv sedan samma mentaliteter frodades vid feodalfurstars hov. Redan blomstrar kreativiteten och det folkliga intresset vid kanterna av denna dypöl, men det är en miljö som inte lockar de andliga svin som driver kraven på korporativ kulturpolitik, de som grymtar i högan sky om man skulle ägna de kringliggande blommorna minsta uppmärksamhet. Så förpestar dessvärre träskets stank och lakejsvinens klagoläten även den bredare kulturdiskussionen.

Precis som en gång Frankensteins monster i sin aningslöshet såg mobben närma sig kan jag skymta den i dalen nedanför. Greparna, hackorna och liarna är höjda mot skyn. Facklorna glimmar som på ett pärlband. Snart är de här för att slita de andliga svinen ur sina vattenhål och festa på deras inälvor. Ovanstående är alltså det som mattias själv kallar för en "bra kritik" i kulturdebatten i en kommentar på Susanna Raymans blogg.

Själv undrar jag var närmsta vänligt sinnade ambassad ligger. Dom säger att det inte finns någon kulturpolitik i Ryssland. Det låter betryggande.

Wilkommen!

Jag är inte säker på att detta verkligen skall bli en blogg i egentlig mening. Jag har bloggat förr och jag vet hur mycket tid det tar. Men med tanke på att jag nu är involverad i så många bloggdebatter med anledning av den nya kulturutredningen, så behöver jag nu ha en sida där jag kan få överblick över trådarna.

Så, här hittar ni mina senaste inlägg:
Susanna Rayman har skrivit balanserat om högerns kultursyn och politik
Fytne presenterar ett rent kontraproduktivt förslag
Ingerö förfäras av "kulturskatornas nyspråkliga kraxande?"