Några debatter

Ni kan följa några diskussioner om konsten och rättsväsendet på följande bloggar:

Kent Perssons blandar ihop konst med brott på ett mycket märkligt sätt

Birgitta Rydberg återupprepar ett mantra som cirkulerar på bloggarna: att också konstnärer måste ta konsekvenserna av sitt handlande. Ja, varför skulle de inte göra det?

Varför är det nödvändigt att påpeka detta? När som helst annars när man diskuterar ett åtal så förutsätter man som en fullständig självklarhet att den som straffas också tar konsekvenserna av sitt brott. Gör man det inte kan nya straff följa. Man påpekar ju inte i varje artikel som skrivs om vilket brott som helst att den åtalade måste ta konsekenserna för sina handlingar. That goes without saying.

Jag tror att uppmaningen att Odell skall ta konsekvenserna av sitt handlande handlar om att man avsiktligt eller oavsiktligt missförstår skillnaden mellan konstnärsetiken (dvs att konstnären har en moralisk skyldighet att vara konsekvent i sitt konstnärliga handlande) med den juridiska rätten. Odell måste med andra ord ta konsekvenserna av vad hennes handling innebär för konstverket men också konsekvenserna av de juridiska komplikationer som kan uppstå i processen.

Anledningen till att det är oerhört viktigt att hålla i sär begreppen, att inte blanda ihop konstnärsetik med straffrätt handlar om yttrandefrihet. Rätten att uttrycka sig fritt konstnärligt skyddas av tryckfrihetsförordningen så länge som man håller sig inom lagens råmärken. Jag tycker mig se att frågan om konstnärlig frihet är på väg att politiseras, vilket är mycket allvarligt. Om man kräver att konstnärerna begränsar sin konstnärliga frihet är det också i förlängningen ett hot även mot andra medborgares rätt att uttrycka sina åsikter.

Vad handlar alla dessa irrationella uttalanden om? Olle på VSF stockholm menar att "Allt ska regleras. Sorteras. Likriktas. Mätas upp i enheter. Det handlar om bruksvärdets fallande tendens. Ett kvantifierat liv i vars spegelbild vi inte ser oss själva utan olika diagram som mäter våra sociala värden."



Läs även andra bloggares åsikter om konst, anna odell, konstfack, juridik, kultur, kulturdebatt

Artiklar: AB1, SvD1, SvD2, SvD3, SvD4, DN1, DN2, DN3,

Om konstens moral

Jag lyfter här ut en kommentar jag precis skrev på Mårten Schultz juridikblogg. Schultz skriver:

Ibland kan det väl vara värt att ta en juridisk risk för konsten, eller pengarna. Carl Johan de Geer, Dan Wolgers eller Jan Stenbeck och Betson lät inte riskerna för juridiskt ansvar lägga krokben för deras visioner. Anna Odell kan stjäla en brandbil för sin konst om hon vill. Men hon skall inte räkna med att rättens normsystem underkastar sig konstens.

I den pågående debatten återkommer ständigt ett påstående, och det är frågan om huruvida konstnärer rent juridiskt kan “räkna med att rättens normsystem underkastar sig konstens”. Åsikten återkommer i lite olika skepnad i princip i varje kommentarsfält i konstdebatten.

Anna Odell räknade inte med att juridiken skulle följa konstens lagar. Hon pratade med två jurister som försökte bedöma huruvida hon skulle göra någon lagöverträdelse och bedömde sedan den risken som liten.

Det är sant att konstnärer har en egen “konstnärsmoral” som i bland (men för det mesta inte) kan stå i stark kontrast mot samhällets juridiska lagar, men det är en helt annan sak.

Jag undrar varför det är så svårt för de flesta inblandade debattörer att hålla i sär dessa saker?

Läs även andra bloggares åsikter om konst, konstfack, etik, juridik, moral, anna odell, kultur

intressant?

Reflektioner omkring konsten

Ibland blir det på något sätt lite extra känslosamt i konstdebatten när människor försöker att närma sig samtidskonsten. Som hos gameover.

"Jag trodde i min enfald att Konstfack stod för en konstnärlig utbildning? Att syftet var att lära ut konstnärlig yrkesskicklighet, olika tekniker och skapa förutsättningar för en framtida försörjning??

Men i allt jag läser finner jag bara att konsten har blivit något som ska UTMANA, TÄNJA PÅ GRÄNSER och PROVOCERA. Inte ett enda ord om HUR eller VARFÖR och om det är så illa att det är bara provocationen och utmaningen i sig .. oavsett syfte eller utförande .. som är konst, då tycker inte jag vi behöver kosta på en statlig utbildning.

De flesta av oss är nog kapabla till att utmana, provocera, utnyttja och rasera alldeles på egen hand ... utan Konstfacks-utbildning.

Men mina åsikter är bara ett tecken på att jag är för, dum och obildad för att förstå KONSTEN och KULTUREN ...

.. som flyttat in i ett eget slutet rum tillsammans med kapitalet .. så långt från den obildade, lågavlönade allmänheten som möjligt."

Jag kan bara trösta "Gameover" med att jag - som är ytterst insatt i kulturfrågor- inte förstår mycket av vare sig hjärnkirurgi, elektronik, ekonomi eller husbyggande, samt att jag inte kan sköta om blommor. Det gör mig verkligen inte till en dummare människa. Chin up!

Samhällets stumhet och konstens frihet

Jag kan inte låta bli att notera att Anna Odell gått ut på Newsmill för att försvara konstens frihet i polemik mot att Konstfacks "juridiska råd" plockat bort ett examensverk som innehållit upphovsskyddat material från ett spel av något slag. Konstfack kommer med andra ord att fortsätta befinna sig mitt i medias granskande öga ett litet tag till inte minst som Konstfacks vårutställning öppnar den 12 maj och eftersom man så kan räkna med att Anna Odells verk där "psykbluffen" ingår som en viktig del kommer att väcka en hel del uppmärksamhet. Tyngden att göra ett bra verk som kan motsvara förväntningarna ligger blytung på hennes axlar. Jag avundas henne inte. Förhoppningsvis kan hon avdramatisera sin insats på psykakuten genom att göra ett verk som folk faktiskt tycker om. Jag kan bara önska henne lycka till.

I sak håller jag annars helt med Odell om att konsten måste vara fri men att konstnären samtidigt självfallet måste ta ansvar för sina handlingar, men det är också för mig en sån självklarhet så att den inte borde behöva påpekas mer än för virrhjärnor som tycks tro att konst inte är konst för att att den kommit att handla om något annat än konsten (ett bra exempel här).

Det är däremot betydligt mer kontroversiellt att det juridiska råd som Konstfack inrättat navelgranskar elevernas verk. Precis som Odell tror jag att detta råds agerande är ett barn av sin tid. Det som i går betraktades som en självklarhet i den konstnärliga praktiken, d.v.s att låna av och använda sig av samtidens kulturella uttryck, och därigenom kommentera den, har nu uppenbarligen blivit mycket svårare. Ja, minsta lilla verksamhet i samhället tycks nu genomlysas i jakt på de som "stjäl", och inte bara musik eller film utan också idéer och stilar, en genomlysning som jag undrar om den inte kommer att spränga vår kultur inifrån. Tidigare kunde konstnärer i kraft av sin osynlighet i samhället verka tämligen ostört på detta område. Nu är det andra tider och konsten är inte ensamma om den granskning som den innebär.

När amerikanska barn inte kan sjunga "Happy birthday to you" längre eftersom dagispersonal är rädda för att bli stämda är inte steget långt till att man inte vågar gå omkring och nynna på den senaste hitten på stan av rädsla för att bli stämd. Alla juridiska instanser manar lugnande att de inte kommer att börja "jaga tonåringar" för fildelningsbrott samtidigt som man väser genom mungipan: "men vi kan om det skulle krävas".

När samhället blivit helt stumt därför att ingen längre vågar använda sig av kulturen eller uttrycka sin identitet på offentlig plats så kanske någon kommer att minnas konsten som ett fenomen som faktiskt vågade utmana den inskränkningen i människans friheter. Då är det ju tyvärr redan för sent.

Uppdatering: andra som kommenterat: Kulturbloggen

Läs även andra bloggares åsikter om kultur, konstfack, anna odell, konst, kulturdebatt, upphovsrätt, kulturdebatt

intressant?