En granskning av Piratpartiets kulturvurm

Jag tilhörde inte den stora skara som röstade PP i går och jag måste erkänna att jag tidigare bara ytligt försökt att sätta mig in i deras program. När jag nu gör det så kan jag visserligen hitta en del frågor som jag sympatiserar med men annat som jag finner både halvkvädet och halvtänkt. Som kulturproducent måste jag säga att partiet verkligen berör mitt område och att det därför är viktigt att hålla ett extra öga på vad de företar sig. Jag kommer därför med all säkerhet att fortsätta syna deras argument i framtida postningar.

Piraterna värnar om "privatliv, kultur och kunskap" skriver Anna Troberg på sin blogg och jag vill ta fasta på just detta om att PP värnar om kulturen.  Vad jag tycker mig skönja efter att ha botaniserat lite på PP's partisajt är snarare att det finns en rad ganska luddiga hållningar som i bland verkar vara motstridiga, kanske därför att många olika sidor samlats under samma fana.

Dels har vi en motsättning mellan konsument- och producent-perspektivet på kultur som är svår att komma förbi. PP tycks luta åt att vara en kulturkonsument-rörelse som samtidigt med vänsterhanden verkar vilja klappa producent-ledet på axeln och säga att vi står ändå på er sida. Samtidigt tycks man uppriktigt vilja värna om kulturen, eller kanske snarare: specifika kulturyttlingar och distributionssätt. Kanske till och med distributionskanalen internet som kultur i sig. Det återstår att se om man värnar innehållet i kulturen på en generell nivå.

Det problematiska är här som jag ser det att man använder ordet upphovsrätt på ett väldigt luddigt sätt. Man tycks här, kanske i en vilja att vara pedagogiska inför väljarkåren, att använda ordet upphovsrätt i flera olika betydelser. Jag måste till piraternas försvar ändå säga att det är väldigt lätt gjort. Immaterialrätt är inte direkt det enklaste att sätta sig in i. Peter Bryngelsson förklarar det däremot utmärkt i en debattartikel i DN i dag:

"Forskaren i upphovsrätt Katarina Rehnman-Claesson har nu klargjort för mig att man i debatten ständigt blandar ihop flera olika rättigheter. Upphovsrätten instiftades på 1700-talet och skyddar en upphovsmans verk från kopiering utan tillstånd. Den lagen är ganska mjuk och böjlig i formen och inbjuder till en individuell diskussion om vad som är ett plagiat och inte.

Den upphovslag som senast varit föremål för debatt är den så kallade Producers rights, som tillkom på 1950-talet och skyddar producentens rätt till inspelningen av verket. Den är absolut och tillåter ingen diskussion. Den är patentliknande, unik för musik- och filmbranschen och handlar bara sekundärt om upphovsmännens rätt.

Men om skivbolag ska lägga upp musik för legal nedladdning tillkommer ytterligare en rätt, som kallas den elektroniska rätten till musik. Den rätten är det inte producentledet som förfogar över. Det betyder att producenterna ständigt måste omförhandla alla ingångna avtal med upphovsmännen. De sitter alltså med det så kallade skägget i brevlådan."

Om man beaktar ovanstående så kan det vara intressant att jämföra det med vad piraterna själva skriver om upphovsrätten på sin sajt.

"Vi vill begränsa monopolet på att framställa kopior genom att tillåta fri spridning av kultur i icke-kommersiellt syfte. För vinstdrivande intressen vill vi ha kvar en femårig ensamrätt. Det finns en annan aspekt av upphovsrätten också, och det är rätten att bli förknippad med sitt verk. Den vill vi bevara. Det vill säga, om du skapar och ger ut ett verk, så har du ingen rätt att tala om vem som får och inte får sprida det vidare, men ditt namn måste stå kvar på verket och du ska få fem års ensamsätt att sälja det."

Jag får alltså fem år på mig som kulturproducent att tjäna pengar på mitt alster innan andra kan börja sprida det vidare från det att verket "ges ut".Vad detta betyder framgår inte. 

Min slutsats är att piraterna tycks vara inriktade på att demontera de komplicerade distributionsled som utgörs av bjässarnas film, bok och musikutgivning samtidigt som man säger sig vilja stödja de små, oberoende producenterna. Jag tror tvärtom att deras förslag snarare innebär en formidabel fest för storförlagen. Säg att jag givit ut en bok på ett litet förlag som väcker en viss uppmärksamhet. Efter fem år kan boken helt sonika ges ut av vilket förlag som helst och vem som helst kan sedan ladda ned den och sprida den vidare.  En veritabel gratisfest med andra ord för alla utom en person: författaren.

Kort sagt: så länge som inte PP förklarar att de är beredda att stärka upphovsmännens rätt så kommer jag att se deras vurmande för kultur som i huvudsak konsumentinriktat där intresset för producenterna egentligen bara är ett slags fernissa. Det tycks vara samma visa som vi hört tidgare under hösten från högerhåll: vi älskar kultur men vi vill helst inte ha och göra med dess producenter.

SVD, SVD2, DN

Läs även andra bloggares åsikter om politik, kultur, piratpartiet, eu-val, upphovsrätt, pirat, pp, fildelning

Några debatter

Ni kan följa några diskussioner om konsten och rättsväsendet på följande bloggar:

Kent Perssons blandar ihop konst med brott på ett mycket märkligt sätt

Birgitta Rydberg återupprepar ett mantra som cirkulerar på bloggarna: att också konstnärer måste ta konsekvenserna av sitt handlande. Ja, varför skulle de inte göra det?

Varför är det nödvändigt att påpeka detta? När som helst annars när man diskuterar ett åtal så förutsätter man som en fullständig självklarhet att den som straffas också tar konsekvenserna av sitt brott. Gör man det inte kan nya straff följa. Man påpekar ju inte i varje artikel som skrivs om vilket brott som helst att den åtalade måste ta konsekenserna för sina handlingar. That goes without saying.

Jag tror att uppmaningen att Odell skall ta konsekvenserna av sitt handlande handlar om att man avsiktligt eller oavsiktligt missförstår skillnaden mellan konstnärsetiken (dvs att konstnären har en moralisk skyldighet att vara konsekvent i sitt konstnärliga handlande) med den juridiska rätten. Odell måste med andra ord ta konsekvenserna av vad hennes handling innebär för konstverket men också konsekvenserna av de juridiska komplikationer som kan uppstå i processen.

Anledningen till att det är oerhört viktigt att hålla i sär begreppen, att inte blanda ihop konstnärsetik med straffrätt handlar om yttrandefrihet. Rätten att uttrycka sig fritt konstnärligt skyddas av tryckfrihetsförordningen så länge som man håller sig inom lagens råmärken. Jag tycker mig se att frågan om konstnärlig frihet är på väg att politiseras, vilket är mycket allvarligt. Om man kräver att konstnärerna begränsar sin konstnärliga frihet är det också i förlängningen ett hot även mot andra medborgares rätt att uttrycka sina åsikter.

Vad handlar alla dessa irrationella uttalanden om? Olle på VSF stockholm menar att "Allt ska regleras. Sorteras. Likriktas. Mätas upp i enheter. Det handlar om bruksvärdets fallande tendens. Ett kvantifierat liv i vars spegelbild vi inte ser oss själva utan olika diagram som mäter våra sociala värden."



Läs även andra bloggares åsikter om konst, anna odell, konstfack, juridik, kultur, kulturdebatt

Artiklar: AB1, SvD1, SvD2, SvD3, SvD4, DN1, DN2, DN3,

Kulturen som valfråga 2010?

Jag har sedan i höstas varit övertygad om att kulturpolitiken skulle komma att ta plats i valrörelsen 2010, en förnimmelse som bara blivit starkare av den debatt som följt på kulturutredningen och debatten kring vissa verk skapade av studenter på Konstfack. Om så sker så är det förstås ganska ovanligt eftersom kulturfrågor sällan ens nämns i en valdebatt. Valet 2010 kan däremot betecknas som allt annat än ett vanligt val.

Att Socialdemokraterna redan nu försöker att kapa åt sig ett försprång genom att proklamera kulturen som en av sina valfrågor är intressant. Partiet har redan flirtat med kulturproducenter genom att bland annat bjuda in till "Samling för kulturen" i riksdagshuset i november förra året. Man bör alltså inte bli förvånad av Monas och "Paggans" debattartikel i SvD i går. Frågan är bara vad den underliggande strategin är?

En av anledningarna till att man vill lyfta fram kulturfrågorna är att spela på vad man skulle kunna kalla för "mänsklighetsfaktorn", d.v.s att politiska partier inte kan vara öppet fientliga mot kulturproducenter utan att förefalla kalla, teknokratiska och omänskliga. Som Göran Eriksson skriver i SvD tidigare i höst: "Kulturfrågor syns aldrig på de rangordningar där väljare berättar vad som avgör deras val av parti. Men partiernas relation till den kulturella sfären är intressant, eftersom den påverkar väljarnas bild av partierna."

Det är också troligt är att man anar att partier som t.ex. Sverigedemokraterna kommer att fortsätta att lyfta fram kulturfrågan i segregerande syfte, d.v.s genom att hålla fram stödet för en "Svensk" kultur, en "folkets" kultur, kort och gott en mer isolationistisk kulturpolitik och att man vill profilera sig som ett brett och intellektuellt parti som kan locka alla de som finner Sverigedemokraternas politik som inskränkt och ultrakonservativ.

Själv är jag övertygad om att Sverigedemokraterna kommer att göra just detta. I den populistiska debatt som då kan följa och i värsta fall domniera valrörelsen gör också alliansens partier bäst i att skaffa sig en hållning i kulturpolitiska frågor som inte bara innebär ett knappt hörbart mumlande om att företagen måste bli bättre på att sponsra kultur.

Läs även andra bloggares åsikter om kultur, kulturpolitik

intressant?