Mer om PP, upphovsrätten och spridandet av kultur

Mitt förra inlägg genererade en intensiv och mycket intressant diskussion om upphovsrätten och fildelningen som det kan vara på sin plats att sammanfatta.

Men låt mig först repetera mina ståndpunkter:

• Att ta bort upphovsmannens rätt att under sin livstid bestämma över hur dennes verk skall visas och spridas på kommersiell eller icke-kommersiell väg är inte en lösning. Det bidrar bara till ängsligare och (ännu) mer utsatta kreatörer. Det är ytterst en yttrandefrihetsfråga, integritetsfråga och en demokratifråga.
• Det är inget hållbart argument att den upphovsrätten måste tidsbegränsas/tas bort därför att fildelningen inte kan stoppas utan att vi får en polisstat. I så fall kunde vi lika gärna säga att vi legaliserar terrorism eftersom den inte kan stoppas utan att vi får en polisstat. 
• Med detta sagt är det säkert så att upphovsrätten behövs uppdateras. Här kan jag t.ex. se att citaträtten och fair use kan utvecklas för att göra den kommersiella upphovsrätten mer flexibel och att det icke-kommersiella användandet stärks.
• Jag tycker att fildelningstekniken, gemensamma licenser, open source och sociala nätverk är mycket intressanta att använda för att sprida konstverk och jag välkomnar verkligen de nya affärsmodeller som kan tänkas uppstå inom kulturbranschen som en följd av detta. Alla bra affärsmodeller behövs. Men dessa innovationer kan utan problem kombineras med gällande upphovsrättslagar. Nycken till att det skall fungera är frivillighet och inte tvång.
• I stället borde man stärka kreatörernas position på marknaden och ge dom bättre kontroll över sina verk så att de kan välja vilket material man vill sprida, under vilka licenser och hur. Med bättre tjänster för kreatörerna som är baserade på frivillighet och respekt, och som är lätta att använda, kommer det inte vara några problem att hitta folk som vill haka på.

Några länkar som har dykt upp i samband med diskussionen
Peter Bryngelsson om upphovsrätten: DN1 och DN2
Mats Söderlund om patent och upphovsrätt: DN1
Jon Rekdal om upphovsrätten i Arena
Roten till kreatörers motstånd på PP:s forum

Läs även andra bloggares åsikter om kultur, fildelning, upphovsrätt, piratpartiet, pp, kulturdebatt, konst, politik, samhälle, intressant

Kort om elitism

Elitism är ett ord som används allt oftare i kulturdebatten för att smutskasta sin motståndare, speciellt om denne på något sätt har med kultur att göra (se t.ex. föregående postnings kommentarer). Men det är inte föreställningen om att elitism i sig är dåligt utan att vissa speciella "eliter" är det. Man kan å ena sidan utan vidare acceptera eliter inom idrotten och samtidigt ondgöra sig över "kultureliten" eller "den politiska eliten". Det handlar mer om vilken elit man vill identifiera sig med än en kritik av elitism i sig och i grund och botten blir därför detta tal om eliter en fråga om vem som har makten att uttala sig inom vissa områden och aspirationer på makt inom det område det gäller.

Därför är det befriande att läsa Maria Schottenius redogörelse för sina möten med Hélène Cixous i dagens DN där en svensk tradition av egalitärt tänkande kring kulturen ställs mot en fransk elitistisk sådan och där Schottenius ber oss ta en titt på vad denna egalitära syn på konst och kultur har fört oss. "En kraftig nedmontering och en sådan brist på känsla för kvalitet att ordet inte ens finns med i kulturutredningen. Att i stället, hur osympatiskt det än verkar, tala från en position av utvaldhet och elitism kan skapa respekt och kräva beskydd."

Det är synnerligen tänkvärt.

Läs även andra bloggares åsikter om konst, kultur, politik, litteratur, schottenius, recensioner, elitism, filosofi

En granskning av Piratpartiets kulturvurm

Jag tilhörde inte den stora skara som röstade PP i går och jag måste erkänna att jag tidigare bara ytligt försökt att sätta mig in i deras program. När jag nu gör det så kan jag visserligen hitta en del frågor som jag sympatiserar med men annat som jag finner både halvkvädet och halvtänkt. Som kulturproducent måste jag säga att partiet verkligen berör mitt område och att det därför är viktigt att hålla ett extra öga på vad de företar sig. Jag kommer därför med all säkerhet att fortsätta syna deras argument i framtida postningar.

Piraterna värnar om "privatliv, kultur och kunskap" skriver Anna Troberg på sin blogg och jag vill ta fasta på just detta om att PP värnar om kulturen.  Vad jag tycker mig skönja efter att ha botaniserat lite på PP's partisajt är snarare att det finns en rad ganska luddiga hållningar som i bland verkar vara motstridiga, kanske därför att många olika sidor samlats under samma fana.

Dels har vi en motsättning mellan konsument- och producent-perspektivet på kultur som är svår att komma förbi. PP tycks luta åt att vara en kulturkonsument-rörelse som samtidigt med vänsterhanden verkar vilja klappa producent-ledet på axeln och säga att vi står ändå på er sida. Samtidigt tycks man uppriktigt vilja värna om kulturen, eller kanske snarare: specifika kulturyttlingar och distributionssätt. Kanske till och med distributionskanalen internet som kultur i sig. Det återstår att se om man värnar innehållet i kulturen på en generell nivå.

Det problematiska är här som jag ser det att man använder ordet upphovsrätt på ett väldigt luddigt sätt. Man tycks här, kanske i en vilja att vara pedagogiska inför väljarkåren, att använda ordet upphovsrätt i flera olika betydelser. Jag måste till piraternas försvar ändå säga att det är väldigt lätt gjort. Immaterialrätt är inte direkt det enklaste att sätta sig in i. Peter Bryngelsson förklarar det däremot utmärkt i en debattartikel i DN i dag:

"Forskaren i upphovsrätt Katarina Rehnman-Claesson har nu klargjort för mig att man i debatten ständigt blandar ihop flera olika rättigheter. Upphovsrätten instiftades på 1700-talet och skyddar en upphovsmans verk från kopiering utan tillstånd. Den lagen är ganska mjuk och böjlig i formen och inbjuder till en individuell diskussion om vad som är ett plagiat och inte.

Den upphovslag som senast varit föremål för debatt är den så kallade Producers rights, som tillkom på 1950-talet och skyddar producentens rätt till inspelningen av verket. Den är absolut och tillåter ingen diskussion. Den är patentliknande, unik för musik- och filmbranschen och handlar bara sekundärt om upphovsmännens rätt.

Men om skivbolag ska lägga upp musik för legal nedladdning tillkommer ytterligare en rätt, som kallas den elektroniska rätten till musik. Den rätten är det inte producentledet som förfogar över. Det betyder att producenterna ständigt måste omförhandla alla ingångna avtal med upphovsmännen. De sitter alltså med det så kallade skägget i brevlådan."

Om man beaktar ovanstående så kan det vara intressant att jämföra det med vad piraterna själva skriver om upphovsrätten på sin sajt.

"Vi vill begränsa monopolet på att framställa kopior genom att tillåta fri spridning av kultur i icke-kommersiellt syfte. För vinstdrivande intressen vill vi ha kvar en femårig ensamrätt. Det finns en annan aspekt av upphovsrätten också, och det är rätten att bli förknippad med sitt verk. Den vill vi bevara. Det vill säga, om du skapar och ger ut ett verk, så har du ingen rätt att tala om vem som får och inte får sprida det vidare, men ditt namn måste stå kvar på verket och du ska få fem års ensamsätt att sälja det."

Jag får alltså fem år på mig som kulturproducent att tjäna pengar på mitt alster innan andra kan börja sprida det vidare från det att verket "ges ut".Vad detta betyder framgår inte. 

Min slutsats är att piraterna tycks vara inriktade på att demontera de komplicerade distributionsled som utgörs av bjässarnas film, bok och musikutgivning samtidigt som man säger sig vilja stödja de små, oberoende producenterna. Jag tror tvärtom att deras förslag snarare innebär en formidabel fest för storförlagen. Säg att jag givit ut en bok på ett litet förlag som väcker en viss uppmärksamhet. Efter fem år kan boken helt sonika ges ut av vilket förlag som helst och vem som helst kan sedan ladda ned den och sprida den vidare.  En veritabel gratisfest med andra ord för alla utom en person: författaren.

Kort sagt: så länge som inte PP förklarar att de är beredda att stärka upphovsmännens rätt så kommer jag att se deras vurmande för kultur som i huvudsak konsumentinriktat där intresset för producenterna egentligen bara är ett slags fernissa. Det tycks vara samma visa som vi hört tidgare under hösten från högerhåll: vi älskar kultur men vi vill helst inte ha och göra med dess producenter.

SVD, SVD2, DN

Läs även andra bloggares åsikter om politik, kultur, piratpartiet, eu-val, upphovsrätt, pirat, pp, fildelning

Några debatter

Ni kan följa några diskussioner om konsten och rättsväsendet på följande bloggar:

Kent Perssons blandar ihop konst med brott på ett mycket märkligt sätt

Birgitta Rydberg återupprepar ett mantra som cirkulerar på bloggarna: att också konstnärer måste ta konsekvenserna av sitt handlande. Ja, varför skulle de inte göra det?

Varför är det nödvändigt att påpeka detta? När som helst annars när man diskuterar ett åtal så förutsätter man som en fullständig självklarhet att den som straffas också tar konsekvenserna av sitt brott. Gör man det inte kan nya straff följa. Man påpekar ju inte i varje artikel som skrivs om vilket brott som helst att den åtalade måste ta konsekenserna för sina handlingar. That goes without saying.

Jag tror att uppmaningen att Odell skall ta konsekvenserna av sitt handlande handlar om att man avsiktligt eller oavsiktligt missförstår skillnaden mellan konstnärsetiken (dvs att konstnären har en moralisk skyldighet att vara konsekvent i sitt konstnärliga handlande) med den juridiska rätten. Odell måste med andra ord ta konsekvenserna av vad hennes handling innebär för konstverket men också konsekvenserna av de juridiska komplikationer som kan uppstå i processen.

Anledningen till att det är oerhört viktigt att hålla i sär begreppen, att inte blanda ihop konstnärsetik med straffrätt handlar om yttrandefrihet. Rätten att uttrycka sig fritt konstnärligt skyddas av tryckfrihetsförordningen så länge som man håller sig inom lagens råmärken. Jag tycker mig se att frågan om konstnärlig frihet är på väg att politiseras, vilket är mycket allvarligt. Om man kräver att konstnärerna begränsar sin konstnärliga frihet är det också i förlängningen ett hot även mot andra medborgares rätt att uttrycka sina åsikter.

Vad handlar alla dessa irrationella uttalanden om? Olle på VSF stockholm menar att "Allt ska regleras. Sorteras. Likriktas. Mätas upp i enheter. Det handlar om bruksvärdets fallande tendens. Ett kvantifierat liv i vars spegelbild vi inte ser oss själva utan olika diagram som mäter våra sociala värden."



Läs även andra bloggares åsikter om konst, anna odell, konstfack, juridik, kultur, kulturdebatt

Artiklar: AB1, SvD1, SvD2, SvD3, SvD4, DN1, DN2, DN3,

Strålande tänkt och skrivet

En eloge till Niklas Rådström som tänkt till och formulerat sin kritik mot Kulturutredningen på ett så strålande sätt i dagens DN:

Utredningen kretsar på ett märkligt sätt kring ett tomrum. Den når aldrig in till vad som borde vara dess centrum: den kreativa kraft som gör att en majoritet av världens människor dagligen söker sig till konstnärliga uttryck för meningsalstrande bekräftelser av livets möjligheter och hur denna kraft ska utvecklas och stärkas i det moderna kunskapssamhället.

Jag kan bara hålla med!

ANNAT INTRESSANT OM KONST JUST NU
Läs om konst och juridik hos copyriot

Läs även andra bloggares åsikter om kultur, konst, kulturutredningen, kulturdebatt

Läs även andra bloggares åsikter om intressant?

Om konstens moral

Jag lyfter här ut en kommentar jag precis skrev på Mårten Schultz juridikblogg. Schultz skriver:

Ibland kan det väl vara värt att ta en juridisk risk för konsten, eller pengarna. Carl Johan de Geer, Dan Wolgers eller Jan Stenbeck och Betson lät inte riskerna för juridiskt ansvar lägga krokben för deras visioner. Anna Odell kan stjäla en brandbil för sin konst om hon vill. Men hon skall inte räkna med att rättens normsystem underkastar sig konstens.

I den pågående debatten återkommer ständigt ett påstående, och det är frågan om huruvida konstnärer rent juridiskt kan “räkna med att rättens normsystem underkastar sig konstens”. Åsikten återkommer i lite olika skepnad i princip i varje kommentarsfält i konstdebatten.

Anna Odell räknade inte med att juridiken skulle följa konstens lagar. Hon pratade med två jurister som försökte bedöma huruvida hon skulle göra någon lagöverträdelse och bedömde sedan den risken som liten.

Det är sant att konstnärer har en egen “konstnärsmoral” som i bland (men för det mesta inte) kan stå i stark kontrast mot samhällets juridiska lagar, men det är en helt annan sak.

Jag undrar varför det är så svårt för de flesta inblandade debattörer att hålla i sär dessa saker?

Läs även andra bloggares åsikter om konst, konstfack, etik, juridik, moral, anna odell, kultur

intressant?

Konstfack i fortsatt mediestorm

Konstfack fortsätter att dras med i en nedåtgående mediaspiral när nu Konstfacks rektor Ivar Björkman anklagas för att gå för hårt åt studenternas arbeten när man valt att censurera ett examensarbete. Det verkar inte som om Konstfack på något sätt kan vinna den här striden utan bara ägna sig åt skadehantering. En av orsakerna till detta är, precis som också Clemens Poellinger så riktigt konstaterar i SvD, att media (borträknat kulturredaktionerna förstås) och allmänhet, bara bryr sig om att diskutera konst när den bryter mot lagen eller kostar pengar.

Konstfacks vårutställning brukar ju däremot vanligtvis ge positiva rubriker, men i år lär man väl få vara beredd på ett mediedrev som är där mer för att leta upp lagbrott än för att betrakta, analysera och diskutera de verk som har gjorts. Det skulle inte förvåna mig om många är nervösa på Konstfack just nu inför den 12 maj. Själv tror jag att det är ett ypperligt tillfälle för skolan att vända på den negativa trenden och visa upp vad som faktiskt görs för det kommer att bli svårt för journalisterna att ignorera den mångfald som Konstfack faktiskt brukar lyckas producera.

Kanske kommer man också att förstå att Konstfack är en synnerligen komplex institution med många inbyggda motsättningar som också ger den en dynamik utöver det vanliga, men som också genererar paradoxer. Att många konststudenter på avdelningen för fri konst är besvikna på sin rektor är därmed inget att direkt förundras över.

Mer om detta i SvD, av Rayman och Poellinger och Abrahamsson

Läs även andra bloggares åsikter om konstfack, konst, kulturdebatt, ivar björkman, kultur, media, nug, anna odell

Läs även andra bloggares åsikter om intressant?