lördag 25 april 2009

Om konstens moral

Jag lyfter här ut en kommentar jag precis skrev på Mårten Schultz juridikblogg. Schultz skriver:

Ibland kan det väl vara värt att ta en juridisk risk för konsten, eller pengarna. Carl Johan de Geer, Dan Wolgers eller Jan Stenbeck och Betson lät inte riskerna för juridiskt ansvar lägga krokben för deras visioner. Anna Odell kan stjäla en brandbil för sin konst om hon vill. Men hon skall inte räkna med att rättens normsystem underkastar sig konstens.
I den pågående debatten återkommer ständigt ett påstående, och det är frågan om huruvida konstnärer rent juridiskt kan “räkna med att rättens normsystem underkastar sig konstens”. Åsikten återkommer i lite olika skepnad i princip i varje kommentarsfält i konstdebatten.

Anna Odell räknade inte med att juridiken skulle följa konstens lagar. Hon pratade med två jurister som försökte bedöma huruvida hon skulle göra någon lagöverträdelse och bedömde sedan den risken som liten.

Det är sant att konstnärer har en egen “konstnärsmoral” som i bland (men för det mesta inte) kan stå i stark kontrast mot samhällets juridiska lagar, men det är en helt annan sak.

Jag undrar varför det är så svårt för de flesta inblandade debattörer att hålla i sär dessa saker?

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

1 kommentar:

  1. Jag tolkar det du skriver som att du anser att konstnären (inte alltid, men återkommande) har en annan moral än andra människor, och jag tolkar dig som att en konstnär rimligen borde kunna ha en annan moral än en människa som inte är konstnär?

    Då måste jag fråga dig, varför sjutton skulle en person helt plötsligt falla under en annan moral än alla andra människor, bara för att hon räknar sig som konstnär? Moraluppfattningar kan skilja, men moral i sig är ju något allmängiltigt.

    Vilken filosofisk underbyggnad ger du för att detta skulle vara fallet?

    SvaraRadera