Kulturlivets paradoxer

Det här är egentligen en lätt modifierad kommentar från Ingerös blogg. Det många debattörer verkar bli mest upprörda över är att vissa konstnärer hävdar att de har rätt till medel ur statskassan. Men alla gör det inte. Jag har t.o.m läst inlägg från konstnärer som helt vill slopa konstnärsstödet.

Min egen åsikt är att ett samhälle som är rikt och vill vårda sin kultur också mår bra av att understödja fria konstnärers arbete och att kostnaden är liten jämfört med vad man får. Det innebär dock inte att jag tycker att jag har rätt till statens pengar.

Egentligen kan kulturlivets problem sammanfattas på ett enkelt sätt: tillgången på kulturproducenter överskrider med råge efterfrågan från stat och institutioner (offentliga såväl som privata) med en mördande konkurrens som följd. I takt med att folk fått det bättre vill dessutom fler och fler hålla på med kultur. Stryper du stödet till fria grupper och enskilda konstnärer faller också de stora scenerna eftersom de inte har råd att betala marknadsmässiga arvoden (se debatten mellan Moderna Museet och KRO för en tid sen).

Så varför stryper inte staten kulturbudgeten för att korrigera detta missförhållande? Jag gissar att det har med följande att göra:

1. Massor av väljare vill verkligen ha kultur. Inget parti har råd att vara öppet kulturfientliga. Det verkar hårt, kallt och teknokratiskt.
2. Det ser helt enkelt inte bra ut för landets anseende. Konstens offentliga rum och kulturlivet är inte bara betydelsefull för turismen utan hur nationen ses på utifrån.

Dessutom finns det pengar för stat och näringsliv att hämta. Hört talas om Bilbao-effekten? Vision 2030? Politiker och närlingsliv älskar kultur som ett sätt att marknadsföra en stad eller ett land och är beredda att plöja ner miljoner i överdådiga konsthallar och konserthus vilket i sin tur drar en massa turister och besökare och får allehanda ekonomiska spinoff-effekter.

Det är bara det att konstnärernas ekonomiska villkor är ljusår från de infrastruktursatsningar som görs för kulturen. Det går inte att bli Europaledande på kulturområdet (som vision 2030 handlar om) utan att stötta kulturproducenter. Kulturlivet är fullt av såna paradoxer.

intressant?

Ett litet experiment för de som påstår att de inte vill betala skatt för en kultur som de ändå inte konsumerar.

En del debattörer i kulturdebatten påstår att de inte vill betala via skattsedeln för sådan kultur som de ändå inte konsumerar. Men är de verkligen säkra på att de inte själva äger sådant som stöttats med kulturbidrag? Det finns förstås ett sätt att ta reda på det och jag föreslår följande procedur för den som vill vara säker på att det inte finns några skattesubventionerade kulturprodukter i hemmet.

1. Samla ihop dina (eller familjens) böcker, cd-skivor och mp3-filer, dvd-skivor (ja även de nedladdade avi-erna), tidskrifter och ev. konst.

2. Ta reda på upphovmännens namn (kompositörer, musiker, illustratörer, författare, förlag, filmare, skådisar, fotografer etc. etc.). Lista alla svenskar.

3. Begär att få ut listor på vilka av dessa som fått statliga stipendier från kulturrådet, författarfonden, konstnärsnämnden etc.

4. Dela beloppet på stipendierna för de namn som matchar med din lista med nio miljoner och ta resultatet gånger familjemedlemmarnas antal för att få fram vad ni har betalat extra för den kultur ni har i hemmet.

5. Fortsätt med alla möbler, armaturer, husgeråd, verktyg, fordon, förpackningar och leksaker och lista alla formgivare. Upprepa steg 3 och 4

6. Ägde ni inget som någonsin sponsrats med statliga medel? I så fall kan ni ärligen säga att ni inte vill ha det. Annars: var det värt den extra slanten? Inte? Se då till att aldrig köpa sådana produkter som "infekterats" av statliga skattepengar.

intressant?

Dags att söka asyl?

Det börjar bli en allt otrevligare ton mot kulturfolket i debatten med tongångar som får en att undra om det inte är dags snart att söka asyl. Nu senast är det Mattias Svensson som vräker ur sig följande harang där jag har fetat de mer uppseendeväckande invektiven.

Jag läser en uppfriskande notis i DN där scenpoeten Lucas Duczko vill erbjuda smart underhållning på marknaden och därmed undvika ”kulturträskstämpeln”. En välfunnen metafor. Det är detta träsk som göds av skattemedel. Här skulle andlig frihet och kreativitet kunna blomstra om politikerna bara hade modet att stänga det avlopp av kulturpolitiska subventioner som göder den förnedrande lakejmentalitet som gått i arv sedan samma mentaliteter frodades vid feodalfurstars hov. Redan blomstrar kreativiteten och det folkliga intresset vid kanterna av denna dypöl, men det är en miljö som inte lockar de andliga svin som driver kraven på korporativ kulturpolitik, de som grymtar i högan sky om man skulle ägna de kringliggande blommorna minsta uppmärksamhet. Så förpestar dessvärre träskets stank och lakejsvinens klagoläten även den bredare kulturdiskussionen.

Precis som en gång Frankensteins monster i sin aningslöshet såg mobben närma sig kan jag skymta den i dalen nedanför. Greparna, hackorna och liarna är höjda mot skyn. Facklorna glimmar som på ett pärlband. Snart är de här för att slita de andliga svinen ur sina vattenhål och festa på deras inälvor. Ovanstående är alltså det som mattias själv kallar för en "bra kritik" i kulturdebatten i en kommentar på Susanna Raymans blogg.

Själv undrar jag var närmsta vänligt sinnade ambassad ligger. Dom säger att det inte finns någon kulturpolitik i Ryssland. Det låter betryggande.

Wilkommen!

Jag är inte säker på att detta verkligen skall bli en blogg i egentlig mening. Jag har bloggat förr och jag vet hur mycket tid det tar. Men med tanke på att jag nu är involverad i så många bloggdebatter med anledning av den nya kulturutredningen, så behöver jag nu ha en sida där jag kan få överblick över trådarna.

Så, här hittar ni mina senaste inlägg:
Susanna Rayman har skrivit balanserat om högerns kultursyn och politik
Fytne presenterar ett rent kontraproduktivt förslag
Ingerö förfäras av "kulturskatornas nyspråkliga kraxande?"