En del debattörer i kulturdebatten påstår att de inte vill betala via skattsedeln för sådan kultur som de ändå inte konsumerar. Men är de verkligen säkra på att de inte själva äger sådant som stöttats med kulturbidrag? Det finns förstås ett sätt att ta reda på det och jag föreslår följande procedur för den som vill vara säker på att det inte finns några skattesubventionerade kulturprodukter i hemmet.
1. Samla ihop dina (eller familjens) böcker, cd-skivor och mp3-filer, dvd-skivor (ja även de nedladdade avi-erna), tidskrifter och ev. konst.
2. Ta reda på upphovmännens namn (kompositörer, musiker, illustratörer, författare, förlag, filmare, skådisar, fotografer etc. etc.). Lista alla svenskar.
3. Begär att få ut listor på vilka av dessa som fått statliga stipendier från kulturrådet, författarfonden, konstnärsnämnden etc.
4. Dela beloppet på stipendierna för de namn som matchar med din lista med nio miljoner och ta resultatet gånger familjemedlemmarnas antal för att få fram vad ni har betalat extra för den kultur ni har i hemmet.
5. Fortsätt med alla möbler, armaturer, husgeråd, verktyg, fordon, förpackningar och leksaker och lista alla formgivare. Upprepa steg 3 och 4
6. Ägde ni inget som någonsin sponsrats med statliga medel? I så fall kan ni ärligen säga att ni inte vill ha det. Annars: var det värt den extra slanten? Inte? Se då till att aldrig köpa sådana produkter som "infekterats" av statliga skattepengar.
intressant?
tisdag 17 februari 2009
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inlägg
Hehe, good point!!!
SvaraRaderaMen du anar nog invändningen som många skulle göra om att dessa verk och saker skulle ha producerats ändå, eftersom det bevisligen fanns en efterfrågan på dem?
Deras poäng är ju snarare att det finns så mycket som de betalar som de aldrig någonsin skulle konsumera eller köpa hem...
Den poängen HAR de och den har en moralisk validitet, teoretiskt sett.
Dock tror jag som du att det enkla svaret på den knivigheten är att majoriteten av alla skattebetalare faktiskt vill stödja kulturen. Och då är det inte så mycket att snacka om när vi nu har demokrati.
Och du. Ta inte bloggosfärens mustiga argumentation så bokstavligt, särskilt inte på de politiskt inriktade bbloggarna.
Vi talar om människor vars livsluft är att bråka, finta och jabba retoriskt.
Påfallande ofta kan man utan problem sätta sig och ta en öl även efter vad som i text ser alldeles förfärligt ilsket ut.
Några skäl att söka asyl någonstans finns m.a.o inte. We just like to fight :-)
Jo, jag känner till invändningarna och visst har den ett slags validitet. Jag vill bara peka på hur komplex frågan om konsten och kulturens produkter egentligen är och att de som skriker på att kulturstöd borde slopas först borde se på vad de själva konsumerar.
SvaraRaderaOch jag har inget emot tuffa retoriska fajter med bra debattörer och ser inget skäl att gå i asyl därför. Däremot tycker jag mig de senaste månaderna ha sett att det finns de som ser upproret mot kultureliten som en politiskt viktig symbolfråga och är beredda att ta till en retorik som gör mig lätt mörkrädd.