torsdag 19 februari 2009

Kulturlivets paradoxer

Det här är egentligen en lätt modifierad kommentar från Ingerös blogg. Det många debattörer verkar bli mest upprörda över är att vissa konstnärer hävdar att de har rätt till medel ur statskassan. Men alla gör det inte. Jag har t.o.m läst inlägg från konstnärer som helt vill slopa konstnärsstödet.

Min egen åsikt är att ett samhälle som är rikt och vill vårda sin kultur också mår bra av att understödja fria konstnärers arbete och att kostnaden är liten jämfört med vad man får. Det innebär dock inte att jag tycker att jag har rätt till statens pengar.

Egentligen kan kulturlivets problem sammanfattas på ett enkelt sätt: tillgången på kulturproducenter överskrider med råge efterfrågan från stat och institutioner (offentliga såväl som privata) med en mördande konkurrens som följd. I takt med att folk fått det bättre vill dessutom fler och fler hålla på med kultur. Stryper du stödet till fria grupper och enskilda konstnärer faller också de stora scenerna eftersom de inte har råd att betala marknadsmässiga arvoden (se debatten mellan Moderna Museet och KRO för en tid sen).

Så varför stryper inte staten kulturbudgeten för att korrigera detta missförhållande? Jag gissar att det har med följande att göra:

1. Massor av väljare vill verkligen ha kultur. Inget parti har råd att vara öppet kulturfientliga. Det verkar hårt, kallt och teknokratiskt.
2. Det ser helt enkelt inte bra ut för landets anseende. Konstens offentliga rum och kulturlivet är inte bara betydelsefull för turismen utan hur nationen ses på utifrån.

Dessutom finns det pengar för stat och näringsliv att hämta. Hört talas om Bilbao-effekten? Vision 2030? Politiker och närlingsliv älskar kultur som ett sätt att marknadsföra en stad eller ett land och är beredda att plöja ner miljoner i överdådiga konsthallar och konserthus vilket i sin tur drar en massa turister och besökare och får allehanda ekonomiska spinoff-effekter.

Det är bara det att konstnärernas ekonomiska villkor är ljusår från de infrastruktursatsningar som görs för kulturen. Det går inte att bli Europaledande på kulturområdet (som vision 2030 handlar om) utan att stötta kulturproducenter. Kulturlivet är fullt av såna paradoxer.

intressant?

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar