måndag 20 april 2009

Samhällets stumhet och konstens frihet

Jag kan inte låta bli att notera att Anna Odell gått ut på Newsmill för att försvara konstens frihet i polemik mot att Konstfacks "juridiska råd" plockat bort ett examensverk som innehållit upphovsskyddat material från ett spel av något slag. Konstfack kommer med andra ord att fortsätta befinna sig mitt i medias granskande öga ett litet tag till inte minst som Konstfacks vårutställning öppnar den 12 maj och eftersom man så kan räkna med att Anna Odells verk där "psykbluffen" ingår som en viktig del kommer att väcka en hel del uppmärksamhet. Tyngden att göra ett bra verk som kan motsvara förväntningarna ligger blytung på hennes axlar. Jag avundas henne inte. Förhoppningsvis kan hon avdramatisera sin insats på psykakuten genom att göra ett verk som folk faktiskt tycker om. Jag kan bara önska henne lycka till.

I sak håller jag annars helt med Odell om att konsten måste vara fri men att konstnären samtidigt självfallet måste ta ansvar för sina handlingar, men det är också för mig en sån självklarhet så att den inte borde behöva påpekas mer än för virrhjärnor som tycks tro att konst inte är konst för att att den kommit att handla om något annat än konsten (ett bra exempel här).

Det är däremot betydligt mer kontroversiellt att det juridiska råd som Konstfack inrättat navelgranskar elevernas verk. Precis som Odell tror jag att detta råds agerande är ett barn av sin tid. Det som i går betraktades som en självklarhet i den konstnärliga praktiken, d.v.s att låna av och använda sig av samtidens kulturella uttryck, och därigenom kommentera den, har nu uppenbarligen blivit mycket svårare. Ja, minsta lilla verksamhet i samhället tycks nu genomlysas i jakt på de som "stjäl", och inte bara musik eller film utan också idéer och stilar, en genomlysning som jag undrar om den inte kommer att spränga vår kultur inifrån. Tidigare kunde konstnärer i kraft av sin osynlighet i samhället verka tämligen ostört på detta område. Nu är det andra tider och konsten är inte ensamma om den granskning som den innebär.

När amerikanska barn inte kan sjunga "Happy birthday to you" längre eftersom dagispersonal är rädda för att bli stämda är inte steget långt till att man inte vågar gå omkring och nynna på den senaste hitten på stan av rädsla för att bli stämd. Alla juridiska instanser manar lugnande att de inte kommer att börja "jaga tonåringar" för fildelningsbrott samtidigt som man väser genom mungipan: "men vi kan om det skulle krävas".

När samhället blivit helt stumt därför att ingen längre vågar använda sig av kulturen eller uttrycka sin identitet på offentlig plats så kanske någon kommer att minnas konsten som ett fenomen som faktiskt vågade utmana den inskränkningen i människans friheter. Då är det ju tyvärr redan för sent.

Uppdatering: andra som kommenterat: Kulturbloggen

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,


6 kommentarer:

  1. Och var går då gränsen för när en handling i konstens namn övergår till något som är oacceptabelt?

    Om nu konstnären, i det här fallet Odell, ska ta det fulla ansvaret för sitt konstnärskapande som går ut över andra människor och samhällets resurser så finns det väl ingenting i den juridiska frågan som behöver diskuteras. Om den kommer fram till att det hon gjorde var fel så döms hon. Annars inte.

    För övrigt är det intressant att du länkar till ett inlägg som jag, en av "virrhjärnorna" har skrivit, där jag tydligt anser att det är upp till var och en att avgöra vad som är konst i betraktarens öga men att sådant som inte sker i det tysta utan istället suger resurser från samhällsfunktioner som inte är avsedda att utnyttjas i konstens namn.

    SvaraRadera
  2. "Och var går då gränsen för när en handling i konstens namn övergår till något som är oacceptabelt?"

    Det beror väl på vem du pratar med. Min personliga åsikt är att det kan finnas fall där det är moraliskt försvarbart att begå en brottslig handling som konstnär.

    Min poäng att länka till ditt inlägg var att kommentera en viss typ av åsikter om konsten som florerar.

    Konst är inte mindre konst bara för att den bryter mot lagen. Ranelid säger att vad Odell har gjort inte är konst och du citerar just den åsikten. Att utnämna ett verk till icke-konst bara för att man inte gillar vad det står för är ett urgammalt och fullständigt verkningslöst sätt att smutskasta konstnärer och jag hade verkligen väntat mig mer av Ranelid.

    Vem som utnämner ett objekt till att vara ett konstverk är förvisso en intressant fråga som ständigt diskuteras, men ett konstverk förlorar inte sin legitimitet som konst bara för att en person säger så.

    Diskussionen om detta förs inte alls i det tysta. Det är bara att kasta sig in i den debatten. Jag rekommenderar t.ex. "kultursociologiska texter" av Pierre Bourdieu som en bra inledning. Problemet är att många bryr sig om vad som är konst först när dom blir upprörda.

    SvaraRadera
  3. "Min personliga åsikt är att det kan finnas fall där det är moraliskt försvarbart att begå en brottslig handling som konstnär."

    Konst som en form av civil olydnad menar du?

    SvaraRadera
  4. Ungefär så. Det klassiska exemplet är hur författare i forna östblocket ständigt bröt mot lagen för att sprida sin och andras litteratur i underjordiska nätverk. Wikipedia om samizdat

    SvaraRadera
  5. Men om det, som i Odells fall, inte direkt framgår vad hennes ev. olydnad syftar till blir det med en gång problematiskt att hantera. Det gick inte att förstå syftet med hennes agerande, något som inte kommer att bli klarlagt förrän i maj månad om jag förstått saken rätt.

    SvaraRadera
  6. Du har rätt. I och med att syftet inte stod klart så blev också reaktionerna starkare. Nu verkar många tro att aktionen var själva syftet, vilket är lätt hänt.

    Jag tror också att Odell gjorde två andra grova missbedömningar och det är att vården är en helig ko i det här landet som man inte ger sig på ostraffat, och att frågorna hon uppenbarligen vill ta upp är väldigt känslomässigt laddade. hon borde helt enkelt sett skitstormen komma.

    SvaraRadera